Processen med de nationella spelreglerna mellan staten och den idéburna sektorn har bidragit till att två begrepp blivit högaktuella; integritet och oberoende. Integritet som i att stå för sina värderingar och våga/kunna agera efter dem. Oberoende som att kunna stå på egna ben för att själv kunna välja vem vi vill vara beroende av. Vilka är vi och vad står vi för, är särskilt viktigt i en idéburen organisation även om det är lätt att tappa bort sig i den politiska världen bland bidragkriterier, mediabrus och trender.
Vi lyssnade, för ett par veckor sedan, på ett intressant föredrag av Kristin Goss från Duke University i USA. Goss diskuterade kring frivilligorganisationer som tjänsteutförare eller röstbärare och konflikten mellan de två perspektiven i USA. Historiskt har konservativa grupper förespråkat den förstnämnda genom att argumentera för att frivilligengagemang bör hållas inom den privata sfären, som familjen eller kyrkan. Staten ska inte blanda sig i privata angelägenheter, för frivilligengagemang bör ses som välgörenhetsinsatser som bygger på en individuell godhet och vilja att stödja de mindre lyckligt lottade. Liberala förespråkare för röstbärarrollen menar däremot att det är frivilligorganisationers roll att påvisa missförhållanden i samhället för att sedan staten ska åtgärda dessa genom lagstiftning och andra insatser. Denna syn bygger på tanken att individen är otillräcklig att möta samhällets behov och bör därför arbeta med påverkan för samhällsförändringar, genom att uppmuntra medborgare att registrera sig inför folkomröstningar och ansluta sig till facket etc.
Goss hävdar att det alltid funnits representanter från båda perspektiv som argumenterar och agerar för sin ståndpunkt, men att det konservativa perspektivet har gynnats i lagstiftning och andra statliga program. Enligt Goss, har USA har alltid hyllat medborgarnas frivilligengagemang, men samtidigt styrt och begränsat det mot rollen som tjänsteutförare.
Ett exempel på hur frivilligorganisationer har styrts från röstbärare mot serviceutförare är The Sierra Club som är en miljöorganisation som i mitten av 60-talet höjde rösten för att stoppa dammbyggen i Grand Canyon. Innan konflikten var Sierra Club klassad som en välgörenhetsorganisation, vilket innebar skattereduktioner för organisationen, men också för de individer som donerade pengar till dess verksamhet. En donation på $100, kostade efter skatteavdraget endast $65. Eftersom definitionen av välgörenhetsorganisation, i detta sammanhang, innebär tjänsteutförare och inte röstbärare så drogs Sierra Clubs klassning som välgörenhetsorganisation snabbt in, då de blev för högljudda och kom för nära politiken i frågan om dammbyggen i Grand Canyon. Med tanke på att amerikanarna ger i genomsnitt $750/år och person till välgörenhetsorganisationer så är de amerikanska skattelagarna för frivilligorganisationerna ett mycket effektivt politiskt vapen.
Om de svenska spelreglerna antas inom de närmsta dagarna så finns de idéburna organisationernas självständighet fastställd och det är upp till organisationerna att ta tillvara på sin styrka. Och med styrka menar vi att veta vem man är och ha mod och kraft att handla i enlighet med sina värderingar.
Arkiverad under: Finansiering
Det mest grundläggande kännetecknet hos våra ”fattigvårdsorganisationer” är nödvändigheten att överleva. Vare sig dessa är uppbyggda på någon kristen värdegrund eller ser sig själva som utvalda, så är det främsta intresset bevarandet av institutionen. Så till exempel om en organisation är uppbyggd på att ”hjälpa” utsatta människor, blir det paradoxalt nog också den organisationen som står allra längst ifrån att vilja se en lösning. Detta skulle ju äventyra organisationens existens och göra den överflödig i samhället.
De stora heliga kolosserna Socialtjänsten, Stadsmissionen och Frälsningsarmén, men gäller generellt de organisationer som är (o)verksamma i hemlöshetsfrågans lösning. Att godtrogna människor fortfarande tror att någon av de ca 900 organisationer i Sverige inriktade på hemlöshet skulle hjälpa antalet hemlösa att minska och ur sitt tillstånd (läs definitionen av hemlös på http://www.socialstyrelsen.se/Publicerat/2000/3367/2000-15-1+Sammanfattning.htm) får allt omvärdera sin tro.
För hur ”gudagoda” och ”ärliga” representanterna för dessa organisationer än kan låta i olika sammanhang är självbevarelsedriften och upprätthållandet av det monetära system det bakomliggande syftet, då det är pengarna som ger organisationerna medel för att ta makten över andra människor och för sin egen överlevnad. Precis som en fattig/hemlös utan att se andra alternativ blir tvungen att tigga eller tvingas stjäla för sin överlevnad, måste också organisationerna göra vad som krävs för sin.
Detta försvårar avsevärt eller kanske till och med omöjliggör en förändring inom dessa vinstbaserade organisationer, då det inte bara är deras egen överlevnad som sätts på spel, utan också den materialistiska livsstilen som förknippas med rikedom och makt.
När nu ”hjälpa-hemlösa-organisationer” byggt sin grund på att det finns hemlösa människor blir i sin förlängning den oroande framtiden att bevara dessa institutioner, detsamma som att vidmakthålla människor i detta tillstånd. Så för att detta inte ska bli allt för uppenbart erbjuder organisationerna allt utom det primära för hemlöshetens lösning, vilket är ett tryggt integrerat hem. Detta är till största del förankrat i sitt egna pengabehov och/eller vinstsyfte.
”Vad kan jag tjäna på detta” är vad folk tänker. Om förtjänsten ligger i en verksamhet för och på hemlösa individer, kommer man bekämpa lösningsfokusering med ännu mer ”svindyr” reklam och tigga ännu mer pengar till sin konserverande organisation. Detta är en av orsakerna till varför folk inte är rättvisa mot eller kan lita på varandra.
Då någon presenterar samma lösning för hemlösa som övrig befolkning har för att på ett någorlunda sätt klara av sina privatliv, då försvarar sig organisationerna med att problematisera och kategorisera hemlösa individer som en ”grupp” och påtalar olika generella problem och symtom vi alla skulle få efter ett tag i hemlöshet.
Rolf Nilsson
Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa
Tel: 0736-76 42 86